Till det vackra och fina Sverige-vilken väg ska vi gå?

Häromdagen pratade jag med en god vän i Sverige. Hon och hennes familj hade varit en vecka i ett varmare land.

Vet du, sa hon, när jag kom hem och öppnade Facebook blev jag så ledsen. Nu har jag precis varit i ett land som kämpar hela tiden. Ett steg närmare demokrati. Ett steg närmare det vi har. Och här hemma...hon tystande ett slag. Det folk skriver är fruktansvärt och nu har de börjat att ta bort vänner som har andra åsikter än dem. Jag kan förstå, sa  hon, att man kanske blockerar deras flöde för att man mår dåligt av det de skriver. Men att ta bort någon man känt i kanske femton år...

Jag hörde på hennes röst hur upprörd hon var.

De var så vänliga mot oss hela tiden, fortsatte hon och berättade om landet hon precis varit i. Och här hemma är folk bara arga. Och nu säger Sverige Demokraterna att de ska tvångsinta kvinnor som röker under graviditeten. Fattar inte folk att ju mer vi bråkar desto mer makt får de och sedan är det försent. De kommer ta över polisen....hon slutade prata och suckade djupt.

Vi fortsatte att prata om andra världskriget, tvångssteriliseringar under femtio och sextiotalet och så klart vädret och barnen.

När vi hade lagt på tänkte jag på min pappa.

 Han som växte upp fattig och började jobba vid fjorton. Han som slet hela livet och kom ihåg när han var tvungen att ta av mössan för prästen och doktorn. Han som blev slagen av Fröken i skolan. Han visste hur det var innan och han visste att han inte ville tillbaka dit.

Jag tänkte på min mamma som var SFI lärare och möte så många fantastiska människor i sitt yrke. Hon som med ett öppet hjärta tog emot alla kulturer. Hon som bytte recept med sina elver från Vietnam och lärde sig laga den mest underbara mat. Hon som bjöd hem en hel klass med Bosiner till sin trädgård. Jag kommer ihåg hur dessa människor genast började rensa ogräs och gräva i trädgårdslandet. För att de saknade att kunna göra detta nu när de bodde i en lägenhet. Och de hade med sig mat som räckte och blev över om och om igen.

På sätt och vis är jag glad att min föräldrar inte ser vad som händer i Sverige nu. Nu pratar jag inte om flyktingarna utan om det andra. Hatet och rädslan. Och alla som lägger upp rena lögner på sociala medier för att...ja varför? För att hetsa upp mer hat?

Jag bor i ett annat land nu och under tiden som jag bott här har jag inset hur otroligt bortskämda svenskar är. Hur mycket som tars förgivet. Jag var också så innan jag flyttade. Nu i dagarna ser jag många på Facebook som säger att de vill lämna Sverige för USA för att de inte längre känner sig trygga i Sverige. Jag har lust att skratta högt men mest skakar jag på huvudet och tänker att de inte har en aning om vad de pratar om.

Men det är ju inte så lätt när man är född och uppvuxen i Sverige de senaste 50 åren att inse hur bra man har det. För det som är vardag ser man ju inte. Iallafall inte föränn man inte har det längre.

Bara en sådan sak som föräldrarledighet. Att det finns en lag som ger föräldrarna rätt att vara hemma med sina barn när de är små. Här i USA finns ingen sådan lag och många får gå tillbaka till jobbet efter 6 veckor. Eller måste man börja jobba för att annars har man ingen sjukförsäkring.

När jag hör svenskar klaga på sjukvården i Sverige så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. 

Mitt första doktors besök här i USA var i en sunkig källare där det luktade mögel. När jag hade fått barn fick jag sur mjölk och flingor till frukost för de hade inget annat just då. Ingen flagga eller bubblig dricka för att fira Men visst om du har en bra sjukförsäkring så kan du få fantastisk vård. Om du har en bra sjukförsäkring...

En annan sak som är fantastiskt med Sverige är att man som anställd är skyddad. Här kan du bli avskedad och vara tvugnen att gå dagen efter. Inget skydd, ingen kompensation, ingen uppsägningstid.

Men det var inte det jag skulle prata om utan om att känna sig trygg. Jag undrar hur många svenska föräldrar som har blivit uppringda och fått höra att skolan är nu låst för att det springer runt en galning med gevär på byn. Det hände två gånger under mitt barns första skolår.

Vi bor i en förort där husen kostar mellan tre och fem miljoner kronor. Det anses vara ett väldigt lugnt område med bra skolor ändå så går vi in om helikoptrar börjar flyga lågt över huset. För det betyder att polisen är ute och letar efter någon eller några som kanske har brutit sig in i ett hus i närheten eller rånat en affär. 

Trygghet är ett ord som innehåller mycket känslor och tydligen så känner sig en del människor sig inte trygga i Sverige just nu. Jag tänker på mitt samtal med min vän igen.

Människor går bara runt och väntar på att regeringen ska göra något och blir arga när regeringen inte klarar av situationen. Men vad sägs som att lyfta på häcken och gå ut och möt de här människorna. Se vilka de är. Hjälp dem! Vi måste ju hjälpas åt inte klaga på varandra hela tiden. För vad händer annars?

Nu tänker jag på John F Kennedy som sa ”Don’t ask what you country can do for you, ask what you can do for you country.”

Det är dags att stå upp för det som gör Sverige speciellt. Visst har vi också en mörk historia men låt oss inte gå bakåt utan framåt. Tillsammans.

Inom mig bär jag en stor stolthet att jag kommer från ett land som är generöst och som har standard och lagar som skyddar folket som bor där. Jag hoppas verkligen att det inte ska bli bortkastat i ett bål av hat och rädsla och ilska.

 Ni säger att ni är rädda och det är jag också. Rädd för vad som skulle hända med Sverige om Sverige Demokraterna får makten. All makt.

Vad händer då med invandrare och flyktingar och adopterade?

Och vad händer då med olik -tänkande och hemlösa och handikappade?

Vad händer med oss kvinnor då?

Tro inte att just du går säker för hat tar vad det vill ha. Det har det alltid gjort.

Ondska har många ansikten. Ibland är det den som skriker högst och argast. Ofta är det de som följer med och inte tänker efter. Inte tänker på vad konsekvensera blir av det man väljer.

Jag vägrar att tro att Sverige är ett land som väljer den mörka vägen.